Nya regler i judo

Efter OS i London (och även innan) har det förekommit en ganska omfattande debatt om judons tävlingsregler. Den har accentuerats av att man för ett antal år sedan i ett försök att bland annat göra judon mer ”tittarvänlig” och offensiv, förbjöd benplock och tog bort den lägsta poängnivån för utförda kast. I denna facebookgrupp under Christer Källmans inlägg den 6 augusti kan man exempelvis följa en sådan diskussion. En liknande debatt har föranlett att reglerna inom brottning har ändrats i tid och otid. Idag är sporten i princip oigenkännbar och oförståelig jämfört med hur den var på exempelvis Karelins tid.

Idag uppmärksammade Anders Dahlin (norsk förbundskapten) mig på att det kommit nya tävlingsregler efter utvärderingen som gjordes efter London-OS (se nedan).

Jag är inte längre aktiv så jag är ingen expert men såhär förstår jag de nya reglerna i korthet.

• 4 shidos (varningar) ger automatisk diskning hansoku-make.
• Även om shido inte ger poäng åt motståndaren räcker det med att man blir varnad en gång för att vinna golden score.
• Man får inte längre bryta motståndarens grepp med två händer.
• Kors-, ensides- och bältesgreppning ska följas av en direkt attack (får alltså ej användas defensivt).
• Man får inte greppa defensivt. Dvs hela tiden försöka att undvika att bli greppad av motståndaren eller underlåta att greppa själv. (10 sek?)
• Alla attacker eller blockeringar under bältet ger direkt diskvalificering.
• Fasthållningstiderna minskar och möjlighet till mattflykt under motståndarens kontroll omöjliggörs.
• Tidsgränsen tas bort vid golden score. Dvs när matchen är i golden score så håller den på till någon av motståndarna tar poäng. Hantei avskaffas.

Korta reflektioner:

Det är tydligt att man försöker komma till rätta med passivitet och defensiv judoutövning. Det märks framför allt på de nya ”greppningsreglerna”. Det mest iögonfallande tycker jag dock är att man skärper påföljden för alla attacker med händer eller armar (i stående kamp) under bälteshöjd till omedelbar diskning. Detta kan vara kontroversiellt i judokretsar. Bakgrunden till förbudet är att det är svårt/omöjligt att försvara sig emot såna kast. De går ofta inte att kontra och motståndaren kunde få tiden att gå genom att gå över i mattkamp genom att kasta sig efter benen utan någon större risk för att bli kontrad och kanske inte heller med en direkt avsikt att kasta (så kallad falsk attack). Personligen tycker jag att det är bra att försöka få till stånd en mer upprätt och därmed snabbare judo. Men samtidigt tar man bort en del av judon som innehåller ”riktiga” kast (kata-guruma, te-guruma, diverse kombinationer) som faktiskt kan/kunde användas offensivt och mycket snyggt. Jag vet många som tycker att man till och med borde tagit bort den tidigare mildare regeln mot det samma. Nu skärpte man den alltså istället. Jag ställer mig lite frågande till hur detta kan falla ut med tanke, dels på nolltoleransen och dels till hur svårt det kan vara att avgöra om händerna i något skede befinner sig under bältesnivå. Jag tror att det i många fall kan bli väldigt tveksamt om detta sker för att skaffa sig en defensiv fördel och att risken i så fall är stor att man straffar även såna som inte avser att vara ”destruktiva”.

Jag är odelat positiv till att man går helt och hållet på golden score och tar bort hantei, dvs då de tre domarna (godtyckligt) utser vinnaren, vilket inte sällan varit grund för ont blod. Det är kasten och fasthållningarna som räknas. Återstår att se vilken praktisk verkan det får på mattan.. Spännande.

Nya domarregler i judo 2013-2016

Man kan också hitta lite mer information här.

Kalla kriget II

Noterar att historien upprepar sig på nyheterna.

Kalla kriget verkar var på återtåg när Ryssland backar upp regimen i Syrien genom både vapen och vet, samtidigt som USA backar upp rebellerna. Utvecklingen är inte helt ny men Putin har under lång tid strävat efter att återuppbygga supermakten från fordom. Nu har han på allvar börjat vifta med flaggan och försöker utgöra ett fullgott alliansalternativ till hugade spekulanter.

Obama spetsar till USA:s del i konflikten genom att skarpt varna Syrien för användning av kemiska vapen.

Israel vedergäller Palestina som dristat sig till att ansöka om observatörstatus i FN

SD. Den största skandalen med SD är att folk verkar vara genuint överraskade över att de har rasistiska åsikter och att vissa av deras medlemmar ibland är som vilken raggare som helst samt har ett grumligt förflutet. Det finns inget mer att säga. Och jag tänker inte länka till diverse kvällstidningar som låtsas att detta är ett scoop.

Ett annat tecken i tiden är ”hälsofascismen”. Den här typen av ord blir snabbt värdelösa då de snabbt devalveras till att gälla nästan allt. I den här artikeln finns i alla fall en koppling till det politiska i begreppet. Den handlar om en intressant bok om hur framtiden skulle kunna te sig om många av de nuvarande värderingarna skulle tillåtas göra intåg i politiken. Jag ska läsa ”Corpus delicti”. Den lyfter också fram ett, i min mening, exempel på ett av våra allra största problem.

 …”Quantified self”-rörelsen, fortsätter Juli Zeh. Det är en internationell rörelse där medlemmarna noggrant registrerar hur mycket de sover, vad de äter, hur ofta de tränar med mera. Resultatet sprids sedan till andra via en hemsida och en blogg där ”självgranskningsfantaster” utbyter erfarenheter.

Detta nästan ”maniska” delande (som jag nu själv i viss mån ägnar mig åt) i den eviga jakten på bekfräftelse. ”Räcker jag till? Mår jag bra? Gör jag rätt?” Att ständigt lägga vårt mående och varande utanför oss själva är precis det som hotar att göra oss ”radiostyrda”, vilket ovan bok handlar om.

Det var vad jag noterade imorse på nyheterna. Jag tycker för övrigt att Lisa Nordén ska vinna bragdguldet.

Uppdatering: Lisa Nordén vann bragdguldet.

Grattis!

Giriga arbetsgivare och ett fack som bjuder på sig själva

Låt mig inleda med att säga att detta inlägg endast illustrerar mina personliga åsikter. Jag skriver främst ner dem här för att få ordning på tankarna.

Just nu är det avtalsrörelse i Sverige. I korthet betyder det att man avtalar om löneökningar och allmänna villkor mellan arbetsgivare och 2,8 miljoner arbetstagare representerade av facken.

För ett par dagar sedan hade jag ett meningsutbyte på twitter med @klasskamp och @pimvandorpel som till vardags representerar den fackliga sidan i avtalsrörelsen (dock ej på twitter). Jag blev frustrerad över att inte göra mig bättre förstådd gentemot den fackliga populärretoriken då man försökte frånsäga sig ansvaret för att förhandlingarna brutit samman nästan innan de hade startat. (En variant av the blame game följde på sammanbrottet). Jag försökte förklara att fackets yrkanden saknade verklighetsförankring och knappast utgjorde någon grund till fruktsamma förhandlingar när man stod fast vid dem.

Varför tycker jag att kraven var orealistiska? Ja, förutom krav på stora förändringar i avtalsvillkoren kräver man en dubbelt så hög ökningstakt av medellönen (viktad med sysselsättningsgrad) som övriga branscher i svensk ekonomi. Tidigare har nämligen det så kallade ”märket” satts på 2,6 procent. HRF kräver således ca: 5,2 procent (årstakt) och detta när den svenska ekonomin knappt beräknas växa över huvud taget. Varför man ska hålla sig till märket? Jag skulle inte förklara det bättre än det här klippet själv.

Det här borde höra till allmänbildningen men jag inser att alla kanske inte är helt införstådda med hur den svenska modellen fungerar. Det är mest ett begrepp man har hört som man vet att man ska vara lite stolt över.

En annan sak som jag tycker kan vara mycket förvirrande är rollen som kronor och procent spelar i avtalsrörelsen. Som synes sätts ”märket” i procent av en medellön (viktad med sysselsättningsgrad). Anledningen till detta är att man vill bevara relationen mellan branscherna (se videon), då medellönenivåerna ju varierar. Facken anger dock för tydlighetens skull sina krav i kronor, vilket sedan behöver räknas om för att se om det är kompatibelt med ”märket”. I det här fallet motsvaras alltså fackets krav på 960 kr av 5,2 procent av en medellön. I en annan bransch skulle de 960 kronorna kanske motsvaras av 2,6 procent beroende på hur hög medellönen är och därmed hamna innanför märket. Detta leder ofta tanken fel. Det kan leda till liknande argument:

”Stiger inte priser lika mycket för oss som för en industriarbetare?”

”Löneökningarna känns absolut absoluta för oss som får dem, det kan jag lova. Vi vill ha kronor”.

Den här typen av argumentation leder i förlängningen till att man skulle vilja jämna ut löneskillnaderna mellan olika sektorer men VAD är det som säger att löneläget ska vara samma överallt? Löneläget bestäms av en rad olika faktorer. Men i slutändan är näringslivets arbetsmarknad alltid beroende av en i övrigt fungerande marknadsekonomi som präglas av utbud och efterfrågan. Avsteg ifrån detta leder till försämrad dynamik, konkurrenskraft och/eller ekonomisk ineffektivitet.

”Miljardvinster måste märkas i lönekuverten”

Ovanstående citat och artikel är klassisk fackretorik. Den första tanke som slår mig med den här typen av argumentation är, vad är det som gör att arbetsgivarna utmålas som girigbukar och skurkar när de gör vinster medan arbetstagarnas anspråk på vinsten inte har ett dugg med girighet att göra. Är det inte samma pengar man vill åt?

”SHR har bytt namn, men de är fortfarande samma snikna arbetsgivarorganisation.”

Man kan orda mycket om det här. Jag är inte på något sätt emot att att framgångsrika företag som går med vinst belönar sina anställda. Snarare tvärtom. Att företag går med vinst kan dock inte per automatik medföra att den ska delas ut till medarbetarna. Vinsten tillfaller ägarna som driver företaget och tar riskerna genom att bland annat ställa sitt egna kapital till förfogande. Därefter bestämmer ägarna hur vinsten ska disponeras. Vinsten är inte, som man kan få intrycket av, något ont. På en lättillgänglig marknad utgör vinst ett viktigt incitament för att starta nya företag och/eller verksamhet som leder till fler arbetstillfällen.

OM man accepterade att vinsten skulle delas ut till de anställda förmodar jag att de anställda även skulle justera ned sin lön i motsvarande mån när företaget går med förlust. Annars förstår jag inte logiken. Det vore en intressant övning.

Till saken hör att dels branschen karaktäriseras av småföretag, dels att vinstmarginalen för medianföretaget är skrattretande mellan 0-1 procent, vilket är väsentligt lägre än i andra branscher. Det är dock ofta korrekt att ju större företaget är desto större vinstmarginal har man. Det beror bland annat på stordriftsfördelar när det gäller marknadsföring, inköpssamordning och stora volymavtal etc. Att helt anpassa sina lönekrav efter dessa jättar, som jag uppfattar att HRF argumenterar för här, skulle gynna de stora och slå ut de mindre aktörerna. Eftersom stora företag nästan alltid börjar som små är frågan vilken typ av struktur man tänkt sig att framtidens besöksnäring ska se ut. Bara stora multinationella kedjor i storstäder?

I samma rapport som jag hänvisade till ovan (här) intar facket en milt sagt skeptisk hållning till de politiska initiativ som tagits de senaste åren som påverkat branschen positivt. Hur exempelvis de många ungdomarna i näringen ska gynnas av att det blir dubbelt så dyrt att anställa dem om arbetsgivaravgifterna fördubblas är ett stort mysterium. Man kanske inte värnar om sitt medlemsantal? Detta får jag dock utveckla en annan gång.

Jag tycker man bör kunna höja debattnivån från de ständiga anklagelserna om girighet och känslovädjande argument.

(En sista parentes om att man ska ha råd att betala för prishöjningar också. Prisökningstakten beräknas bli kring 1 procent det närmaste året. Det gör att ”märket” med största sannolikhet kommer att ge en reallöneökning trots att tillväxten i landet förutspås bli +/-0).

När verkligheten överträffar myten

Det blir ett oförtjänt kort inlägg av det här. Det var dock ett sånt där tillfälle som man inte får uppleva så ofta. Spänning, förtvivlan och hjältemod. Trots, eller kanske just för att förväntningarna på finalen i de afrikanska mästerskapen i fotboll var så låga så var det omöjligt att vara oberörd inför det spektakel som utspelade sig i Libreville i Gabon.

Utan att vara fotbollsexpert är min bedömning att det var en underhållande match mellan finalisterna Zambia och Elfenbenskusten, fylld av fart, teknik, målchanser, individuella prestationer och imponerande lagspel. Inramningen var fantastisk. Kampen stod mellan två väldigt olika landslag. Elfenbenskusten har spelare som Didier Drogba (Chelsea) och Gervinho (Arsenal) som försörjer sig på högsta nivå i Premier League medan Zambias spelare framför allt håller sig på den afrikanska kontinenten. Oddsen gav 8 ggr pengarna om Zambia skulle vinna. Det syntes inte på planen. Oerhört jämn match. Jag minns att jag flera gånger tänkte att Sverige inte skulle haft en chans mot den entusiasmen och modet att utmana.

Det fanns inget europeiskt tråkprofessionellt över spelet på plan, utan att lagen för den skull var defensivt oorganiserade. Ja, det var David mot Goliat men det hela gavs ytterligare en dimension när man tillade att hela Zambias fotbollslandslag 1993 utplånades i en tragisk flygolycka just utanför Libreville 1993. Det var tydligt att detta inte var glömt av publiken på läktarna och självklart än mindre av spelarna på planen.

Personligen höll jag inte på något av lagen men som svensk är det svårt att inte hänfalla till att stödja ickefavoriterna. I det här fallet – Zambia. Båda lagen spelade schysst och det var bra fotboll. Lagen bytte chanser med varann. Elfenbenskusten fick dock till slut matchen på ett silverfat genom en straff. Didier Drogba klev fram och med hans stenhårda psyke och enorma erfarenhet som världsspelare rådde det ingen tvekan om att matchen var över. Men icke, han missar. Han gör en Baggio och skjuter över. Det är fascinerande hur nerverna kan spela vem som helst ett spratt vid precis fel/rätt tillfälle. Det var fortsatt mållöst och matchen gick till en spännande förlängning med flera målchanser. Båda lagen försökte avgöra men misslyckades. Det skulle avgöras på straffar.

Rent sportsligt känns det kanske inte som det bästa sättet att avsluta en match på men nu är reglerna som de är. Lagen darrade vid sidan av planen och vid mittpunkten. Vid straffpunkten var spelarna dock mentala jättar. Hela Zambias lag satt på knä och bad och sjöng hela tiden som dramatiken utspelade sig. Jag vet inte vad eller till vem de sjöng men det kan mycket väl ha varit till sina anfäders andar. En efter en placerades straffarna in hårt och otagbart. Efter osannolika 18 straffar, varav en lades av Zambias egen målvakt, fick Zambia en chans att avgöra men med tanke på antalet straffar som lagts föll ansvaret på en av mittbackarna (man får bara lägga en straff var tills alla har lagt varsin). Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Som jag såg det frigör sig Sunzu från sina sjungande lagkamrater och går fram förvånansvärt lätt i steget till det som måste ha varit hans livs mest stressande uppgift, lägger bollen tillrätta och tar sats medan han fortfarande sjunger. Han dunkar in bollen i mål utan minsta tvekan och jublet visste inga gränser. Det såg så lätt ut att åstadkomma det där som skulle avgöra efter 120 minuters spel i afrikansk hetta. Elfenbenskustens gyllene generation som framgångstippats så många gånger blev ännu en gång silvermedaljörer. Många bröt ihop och grät medan Zambias spelares glädje inte visste några som helst gränser. I den stunden tar de fram följande:

Zambia hyllar de döda

Ja, det är såna tillfällen som inte ens Hollywood kan skildra..

We wanted to honour the dead players and that strengthened us. Our first game was against Senegal and the team was on its way to Senegal for a match when the plane crashed. The plane crashed in Gabon and we won the final in Gabon. It is a sign of destiny.

Jag har aldrig varit mycket för vidskeplighet eller andlighet i någon sport men i det här fallet kan det nog ha hjälpt spelarna att stå emot den negativa stressen och verkligen få ut sitt maximum.

DN, DN, Sportbladet, CAF, La Gazzetta dello Sport, The Economist

Anledningen till många kriser..

Statistisk pedagogik

Bara en sil till… Om Greklands krishantering

Detta är egentligen en kommentar som jag lämnade till Per Gahrton på hans artikel ”Papandreou bör hyllas för beslutet att hålla folkomröstning” 2011.11.01 på Newsmill. Den blev så långa att den kanske inte kan betraktas som en kommentar utan snarare lämpar sig som en bloggpost.

”Men i själva verket är det just där skon klämmer. Det skrivs mycket om att det är EMU – den ekonomisk-monetära unionen – med sin euro, som är felkonstruerad. Euron hänger i luften eftersom det inte finns en gemensam ekonomisk politik bakom, hävdas det. Det behövs en ”ekonomisk regering” i EU, kräver Frankrike. Det behövs EU-förmynderi över euroländernas statsbudgetar, kräver Tyskland.”

Håller visserligen med om en del saker som Gahrton skriver. Jag tycker dock att det är direkt felaktigt att säga att det är euron – EMU – är som orsakat Greklands kris. Visst blir den väsentligt svagare av att euroländerna inte koordinerat sin ekonomiska politik men faktum är att det redan från införandet varit klart och tydligt överenskommet att medlemmarnas statsbudgetar inte tillät liknande excesser som Grekland (och tidigare en mängd andra stater).

”Stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att garantera budgetdisciplin i medlemsstaterna och på så sätt undvika att för stora underskott uppstår. Därigenom bidrar pakten till valutastabiliteten. Medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik på EU-nivå.”
http://europa.eu/legislation_summaries/economic_and_monetary_affairs/sta…

Det var således knappast så att euron i sig själv frammanade budgetunderskott hos sina medlemmar. Dessutom började ju Grekland med att fuska sig in i EMU över huvud taget genom manipulerad ekonomisk statistik.

Folkomröstningar kan, om man bortser ifrån kontexten, vara en lockande möjlighet för en politiker som inte vill ta ansvar för sitt beslut. Det är direkt demokrati och folket får ta konsekvenserna av sina röster.

Jag anser att frågans allvar gör att det är bra om eventuella beslut (att ta emot pengarna och godta sparkraven eller gå i konkurs, gå ur euron och börja om) är så förankrade som möjligt. Island gjorde väl, om jag inte missminner mig, något liknande under finanskrisen. Om man emellertid sätter det hela i sin kontext så blir utspelet nästintill absurt.

• Grekland fuskade sig in i EMU.
• Grekland levde över sina tillgångar och skapade sin egen skuldkris.
• Grekland har haft ett demokratiskt underskott och ett överskott på korruption.
• Likt föräldrar till en missbrukare enades EU/EMU efter mycken vånda och politisk kraftsamling om att de fick låna pengar för att betala sina skulder i utbyte mot att de blev rena.
• Man lyckades till och med komma överens med lånehajarna om att efterskänka halva skulden samt till enorma summor garantera att rehabiliteringen skulle gå bra. Detta (cyniskt) framför allt för att kostnaderna av fortsatt missbruk skulle bli högre för omgivningen ju längre tiden gick.

Nu när man vet att räddningen är inom räckhåll framstår det som om missbrukaren, trots risk för återfall och trots att ha orsakat den största kraftsamlingen i EU:s moderna historia, vill ha en sil till och fundera lite på om de ska sluta. Det får man faktiskt säga är väl magstarkt.

Ett nej till åtagandena skulle få enorma konsekvenser länge och långt utanför landets gränser. Grekland och dess invånare skulle bli hatade för detta. I motsats till de flesta andra tror jag därför inte att grekerna kommer att säga nej när de plötsligt saknar politisk buffert att skylla på och demonstrera emot. Jag tror att det är det Papandreou räknar med. Men det är ett vågspel och han spelar med många människors välfärd. Han sätter in euron i potten och hoppas att inte bli synad.

Detta är inte främst EMU:s fel. Däremot gör euron att fler varit villiga att hjälpa mer än de varit om det inte redan funnits ett monetärt samarbete. Kanske är ekonomisk integration en del av lösningen snarare än själva problemet. För fortsatt integration krävs dock politisk kraft och den politiska kraften måste förr eller senare hämtas hos folket.

Jag tycker därför att Per Gahrtons tilltag att ta hem EU-kritiska politiska poäng på den grekiska skandalen är billigt.

Sedan jag skrev detta har det varit oändliga turer och frågan om folkomröstning verkar inte längre vara aktuell. Det bör dock noteras att hotet om det gjorde att oppositionen (läs:Ny Demokrati) plötsligt visade sig mer förhandlingsvilliga, varvid en folkomröstning inte skulle behövas för att komma till ett beslut med bred förankring. Det absurda i situationen kvarstår. Finns det de facto ett val att göra med tanke på alternativen?

(Obs! Jag anser inte att greker = missbrukare och vill inte förorätta någon med metaforen. Den ska illustrera situationen och är inte ett angrepp på någon nationalitet).

Mäklarna (läs bondfångarna) – bolånetaket har ingen effekt

I Dagens Industri idag finns en kort artikel om mäklarnas syn på ikraftträdandet av bolånetaket som jag tidigare skrivit om här och här.

Artikeln grundar sig på en undersökning riktad till och besvarad av 414 fastighetsmäklare. Tre fjärdedelar av dem bedömer att bolånetaket inte har någon som helst prispåverkan. I de öppna svaren finns dock resonemang som hade varit trevligt att få ta del av i mer detalj. Tre observationer kan dock summeras i följande:

”En del har passat på att köpa bostäder, främst små lägenheter, med tillträde före den 1 oktober, vilket lett till ökad efterfrågan. Fast det kan ju också beror på att skolorna börjar”, säger Lars-Erik Nykvist, vd för Fastighetsbyrån.”

Ursäkta Lars-Erik, men vilka skolor är det som börjar i oktober? Här ser man alltså en ökad efterfrågeeffekt, vilket är att vänta eftersom folk vill slippa drabbas av taket. Nu är det emellertid så att de flesta banker redan infört taket eller ”prisat in det” på förhand, vilket torde dämpa effekten.

”Enligt vissa mäklare har spekulanterna blivit färre, därför att vissa inte tror sig har råd att köpa bostad med de nya reglerna. …. Men de flesta tror att reaktionen blir kortvarig och att marknaden sedan stabiliseras.”

Detta är precis de murar som byggs med de nya reglerna. Jag argumenterar inte för att man ska kunna låna till över 100 procent av fastighetsvärdet (förenklat sub-prime) men det är klart att straffbelägga en hel generation och/eller ej ägande med 15 procents högre kontantinsats/högre räntekostnader helt enkelt får effekter. Först får vi ett ökat utbud och en något högre efterfrågan inför regelförändringen, vilket bibehåller priserna på småbostäder. Därefter kommer utbudet att vara oförändrat men efterfrågan mindre, då färre kommer att ha möjlighet att finansiera sitt boende. Det är hela meningen med införandet av taket och det leder till sjunkande priser, vilket paradoxalt nog gör att ägarna av småbostäder också kommer att drabbas, eftersom deras värde sjunker och säkerheten därmed kanske inte räcker till och de tvingas sälja. Det medför ett ännu högre utbud och ytterligare press på priserna. Nu tror jag visserligen inte att vi kommer att få se någon dramatisk bubbla spricka men det kommer att vara kännbart för de som berörs och frågan är om det är värt det när den svenska bolånemarknaden ändå bedömdes vara stabil. Vi motar inte Olle i grind. I sann SD-anda kastar vi honom över ån istället och bränner bron.

Det kanske mest skrämmande är dock detta: ”Mäklarna konstaterar också att många lägenhets- och husspekulanter inte har förstått att det kommer att finnas möjlighet att komplettera lånen på 85 procent med de dyrare blancolån.”

Här försöker man alltså säga att eftersom spekulanter forfarande kan låna pengar så kan man fortsättningsvis också finansiera sitt boende och därmed hålla uppe priserna. Det faktum att boendekostnaden (den sammanlagda räntan plus avgift) blir dyrare är inget som bekymrar dem.

Det finns tre vinnare och en förlorare här.

1. Bankerna – lånar ut till samma sak utan att risken förändras men gör det via höjda räntor, vilket ger dem klart större vinstmarginaler. Detta trots att svenska banker redan har bland de tre högsta bolånemarginalerna i Europa.
2. Mäklarna – genom att ständigt försöka hålla uppe priserna och därmed sina egna provisioner och inkomster kommer man fortsatt att hävda att detta inte har någon som helst priseffekt eller endast en marginell sådan.
3. Finansinspektionen – som genom att gå Borgs finansregleringsärenden hamnar i en bättre dager och en stabilare finansmarknad. Men på bekostnad av vem?

Jo, av de som inte redan äger en lägenhet eller ett hus. Unga, folk med betalningsanmärkningar eller helt enkelt såna som valt att inte skuldsätta sig hittills. Ingen av dem har särskilt mycket till val kvar längre heller eftersom byggandet av hyresrätter i princip upphört samtidigt som ombildandet accelererat lavinartat. Det är dessutom detta som möjliggör fenomenet som Metro nyheter skriver om i sin pappersversion idag; budgivning på andrahandskontrakt. Blocket är fullt av annonserna och ockret frodas. Lyckad finansreglering i sitt absoluta esse.

Jag är inte fastighetsekonom men jag är inte helt dum i huvudet heller. Fråga inte mäklarna om fastighetspriser. Enligt dem finns ingen himmel som hindrar dem från att stiga.

Zzzzzsssshhhhh, till de som ogillar Zlatan!!

Zlatan Ibrahimovic – gåtan, legenden, artisten, trollkarlen, komikern och fotbollsspelaren – går från oklarhet till klarhet. Vilken kille. Inte ens när han gör dumma eller konstiga saker kan jag låta bli att tycka om honom. Varför? För att han verkar vara sig själv i de allra flesta situationer, på gott och ont. Titta bara på Z:s märkliga skämtspark på lagkamraten Strasser på träningen den 15 september. Känns mest som ett misslyckat skämt men givetvis skapar de rubriker.

Zlatan delar ofta folk. Han är antingen hatad eller älskad. I hans debutmatch i Milan mot det mindre bra laget Cesena hade folk förväntat sig att han skulle sätta igång och ösa in mål från början. Det gjorde varken han eller resten av Milan men det var mest han som kritiserades efter matchen. Milan ska vinna en sån match och visst ska han ha sig en släng av sleven men jag blir provocerad i när folk gottar sig i när han kanske inte når upp till sin fulla potential. (Därför blir jag extra glad när han levererar). Han har dock en förmåga att bli taggad av kritik och vända energin till något positivt, vilket han visade igår i Champions League- (som han ännu aldrig vunnit) matchen mot Auxerre. Han kommenterar just kritiken i följande intervju:

Auxerre var för övrigt överaskande bra de första 3 fjärdedelarna av matchen. Ronaldinho hade lekstuga och låg bakom båda målen med fullständigt briljanta passar. Det verkar som om han och Z kommer att fungera bra ihop. Det visar två av dessa klipp. Snygga mål från Z och jag hoppas på flera. Då kan det här bli ett riktigt kul fotbollsår, i synnerhet om han fortsätter att leverera i landslaget också.

Politiskt utbränd

Meningslöst inlägg kanske men trots att jag brukar vara politiskt intresserad och på bettet så måste jag erkänna att jag nu, när valrörelsen är som hetast faktiskt tappat intresset.

Vid närmare eftertanke tror jag att det beror på de nya allianserna. Det känns nästan som vi hade samma system som i Storbritannien eller USA. Allianserna är så måna om att ställa upp en enad front att alla nyanser försvinner. Det betyder inte längre något att vara folkpartist eller sosse. Inte minst för att de båda blockens politik faktiskt inte skiljer sig nämnvärt åt.

Detta är, som jag ser det, resultatet av att borgarna lyckades alliera sig inför valet 2006. De andra hade därmed inget val trots att sossarna alltid hårdnackat motsatt sig en gemensam regeringsplattform tidigare.

Det är visserligen bra med en stark regering i majoritet men om det sker på bekostnad av ideologiska skillnader. Ja då kan man undra vad vi ska med olika partier till. Jag är mycket luttrad till den här utvecklingen. Numera är alla kompromisser över blockgränserna tabu och det tror jag inte är av godo. Den pragmatism som i synnerhet borgarna vill göra gällande ger jag inte mycket för.

Jag ser mindre politik och mer maktgirighet med vilka retoriska (mer eller mindre dumma) medel som helst och det gör mig… Ja det gör mig less och utbränd.

Rör på dig, unge!

Här är ett utbildningspolitiskt förslag som jag gått och ruvat på i mer än 15 år. Det skulle förvåna mig mycket om ingen tänkt och kläckt det här tidigare.

Imorse lyssnade jag på Kropp & själ på P1. Det var tisdagens program med rubriken ”Skolgympa till vilken nytta?”. Det finns flera anledningar till varför detta engagerar mig. Dels tyckte jag mest att det här med skolgymnastik mest var ångestladdat när jag var ung, dels gjorde jag på gymnasiet det som jag kommer att föreslå nedan, dels har den svenska skolan verkat kluven till skolidrott som skolämne.

Det finns inga andra ämnen på schemat som är så prestationsinriktade. Inte för att prestationer inte mäts i andra ämnen men för att din prestations syns vare sig du vill eller inte. Skriftliga provresultat kan man välja att göra offentliga efter eget behag som skolbarn. Det blir också väldigt tydligt vem som tillhör ”eliten” och inte. Inte sällan var det på idrotten som mobbingen gjorde sig som mest framträdande. Vem kommer exempelvis inte ihåg det här med att välja lag? Inkludering och exkludering i sin tydligaste form. (Tror dock att det fungerade omvänt på lärarrummet). Som tur är drabbades jag inte av några obehagligheter i samband med ämnet trots att jag var usel på bollsport och medioker i övrigt. Samtidigt ska man säga att det finns få ämnen eller saker i skolan eller verkligheten som förenar och lär ut praktisk etik som just idrottsämnet.

Frågan är om ämnet har i skolan att göra. När jag gick i gymnasiet fick man räkna bort betyget i idrott om det sänkte ens genomsnittliga betyg såvida man inte hade streck. Hade du streck så fick du inget godkänt betyg. Detta vittnar om en ambivalens i förhållande till ämnets utbildningsnytta. De senaste åren har rapporterna dock stått som spön i backen om hur fetman och passiviteten sprider sig i vårt land. Det har gjort att idrott setts som alltmer nödvändigt att inkludera i läroplanen.

Men vad är skolans uppgift? Är det att förbereda för det vuxna professionella livet eller är det snarare att uppfostra? Ja, det är nog delvis både och men jag lutar mest åt det förra. Det var också den signalen man sände genom betygsättningen i gymnasiet ovan. Vilken arbetsgivare har nytta av att du är duktig i idrott?

När jag var tolv började jag i LUGI judoklubb. Dessförinnan hade jag inte utövat någon idrott i organiserad form. Jag blev biten. Jag fick en tillhörighet, lära känna min kropp och oändligt mycket vägledning, coachning och stöd. Jag lärde mig vara en ledare och ta ansvar för att sätta mål och uppnå dem och blev som de flesta som var kvar, tränare vid sidan av min elitsatsning. I hårda formtoppningsperioder kunde jag träna 3 ggr om dagen utanför skolan. Det var jobbigt men det var också en ynnest.

Varför ska man tvingas till allmänidrott när man på fritiden utövar mångdubbelt så mycket och dessutom får ut något av det? Dessutom hade jag betygsmässigt endast marginell nytta av det. Detta frågade jag mig när jag började gymnasiet. Jag kom aldrig till skott med att söka hemortsalternativ (som det hette då), vilket skulle gett mig möjligheten att kapa några timmar skoltid för att utöva min idrott. Jag lyckades slippa gymnastiken ändå. Ett oskrivet och outtalat kontrakt med min lärare uppfattade jag det som. Jag fick kryss i idrott men tävlade samtidigt nationellt och internationellt.

Förslaget: Låt högstadie- och gymnasieelever göra vad de vill på idrotts- och/eller kulturområdet (bild & musik)! Ta bort betygen i dessa ämnen! Kravet är bara att ledarna i respektive område tar närvaro och lämnar till skolan. ”Lärarna” får motsvarande kommunbidrag som i vanlig föreningsverksamhet. Låt undervisningstimmarna vara kvar för de som inte vill välja ngt annat men förlägg dem i början eller slutet av skoldagen.

Kvar blir de som faktiskt är omotiverade och passiva. Det blir en mer homogen grupp som man kan anpassa undervisningen till. Prestationskravet ”försvinner” och man koncentrerar sig på områdets riktiga utövningsvärde. För idrottens område innebär det att man får folk att röra på sig utan lika mycket ångest förknippat med det. Kanske hittar de så småningom sitt eget område. Det finns även många andra fördelar.

Detta förslag stärks dessutom av det faktum att forskningen visat att skolidrotten faktiskt kan hämma volymen av annan motion genom att man helt enkelt tycker man gjort sitt när man varit med på gympan.

Så. Varsågod kära politiker. Implementera! Den som tar förslaget kanske får min röst.