Anledningen till många kriser..

Statistisk pedagogik

Bara en sil till… Om Greklands krishantering

Detta är egentligen en kommentar som jag lämnade till Per Gahrton på hans artikel ”Papandreou bör hyllas för beslutet att hålla folkomröstning” 2011.11.01 på Newsmill. Den blev så långa att den kanske inte kan betraktas som en kommentar utan snarare lämpar sig som en bloggpost.

”Men i själva verket är det just där skon klämmer. Det skrivs mycket om att det är EMU – den ekonomisk-monetära unionen – med sin euro, som är felkonstruerad. Euron hänger i luften eftersom det inte finns en gemensam ekonomisk politik bakom, hävdas det. Det behövs en ”ekonomisk regering” i EU, kräver Frankrike. Det behövs EU-förmynderi över euroländernas statsbudgetar, kräver Tyskland.”

Håller visserligen med om en del saker som Gahrton skriver. Jag tycker dock att det är direkt felaktigt att säga att det är euron – EMU – är som orsakat Greklands kris. Visst blir den väsentligt svagare av att euroländerna inte koordinerat sin ekonomiska politik men faktum är att det redan från införandet varit klart och tydligt överenskommet att medlemmarnas statsbudgetar inte tillät liknande excesser som Grekland (och tidigare en mängd andra stater).

”Stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att garantera budgetdisciplin i medlemsstaterna och på så sätt undvika att för stora underskott uppstår. Därigenom bidrar pakten till valutastabiliteten. Medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik på EU-nivå.”
http://europa.eu/legislation_summaries/economic_and_monetary_affairs/sta…

Det var således knappast så att euron i sig själv frammanade budgetunderskott hos sina medlemmar. Dessutom började ju Grekland med att fuska sig in i EMU över huvud taget genom manipulerad ekonomisk statistik.

Folkomröstningar kan, om man bortser ifrån kontexten, vara en lockande möjlighet för en politiker som inte vill ta ansvar för sitt beslut. Det är direkt demokrati och folket får ta konsekvenserna av sina röster.

Jag anser att frågans allvar gör att det är bra om eventuella beslut (att ta emot pengarna och godta sparkraven eller gå i konkurs, gå ur euron och börja om) är så förankrade som möjligt. Island gjorde väl, om jag inte missminner mig, något liknande under finanskrisen. Om man emellertid sätter det hela i sin kontext så blir utspelet nästintill absurt.

• Grekland fuskade sig in i EMU.
• Grekland levde över sina tillgångar och skapade sin egen skuldkris.
• Grekland har haft ett demokratiskt underskott och ett överskott på korruption.
• Likt föräldrar till en missbrukare enades EU/EMU efter mycken vånda och politisk kraftsamling om att de fick låna pengar för att betala sina skulder i utbyte mot att de blev rena.
• Man lyckades till och med komma överens med lånehajarna om att efterskänka halva skulden samt till enorma summor garantera att rehabiliteringen skulle gå bra. Detta (cyniskt) framför allt för att kostnaderna av fortsatt missbruk skulle bli högre för omgivningen ju längre tiden gick.

Nu när man vet att räddningen är inom räckhåll framstår det som om missbrukaren, trots risk för återfall och trots att ha orsakat den största kraftsamlingen i EU:s moderna historia, vill ha en sil till och fundera lite på om de ska sluta. Det får man faktiskt säga är väl magstarkt.

Ett nej till åtagandena skulle få enorma konsekvenser länge och långt utanför landets gränser. Grekland och dess invånare skulle bli hatade för detta. I motsats till de flesta andra tror jag därför inte att grekerna kommer att säga nej när de plötsligt saknar politisk buffert att skylla på och demonstrera emot. Jag tror att det är det Papandreou räknar med. Men det är ett vågspel och han spelar med många människors välfärd. Han sätter in euron i potten och hoppas att inte bli synad.

Detta är inte främst EMU:s fel. Däremot gör euron att fler varit villiga att hjälpa mer än de varit om det inte redan funnits ett monetärt samarbete. Kanske är ekonomisk integration en del av lösningen snarare än själva problemet. För fortsatt integration krävs dock politisk kraft och den politiska kraften måste förr eller senare hämtas hos folket.

Jag tycker därför att Per Gahrtons tilltag att ta hem EU-kritiska politiska poäng på den grekiska skandalen är billigt.

Sedan jag skrev detta har det varit oändliga turer och frågan om folkomröstning verkar inte längre vara aktuell. Det bör dock noteras att hotet om det gjorde att oppositionen (läs:Ny Demokrati) plötsligt visade sig mer förhandlingsvilliga, varvid en folkomröstning inte skulle behövas för att komma till ett beslut med bred förankring. Det absurda i situationen kvarstår. Finns det de facto ett val att göra med tanke på alternativen?

(Obs! Jag anser inte att greker = missbrukare och vill inte förorätta någon med metaforen. Den ska illustrera situationen och är inte ett angrepp på någon nationalitet).

Mäklarna (läs bondfångarna) – bolånetaket har ingen effekt

I Dagens Industri idag finns en kort artikel om mäklarnas syn på ikraftträdandet av bolånetaket som jag tidigare skrivit om här och här.

Artikeln grundar sig på en undersökning riktad till och besvarad av 414 fastighetsmäklare. Tre fjärdedelar av dem bedömer att bolånetaket inte har någon som helst prispåverkan. I de öppna svaren finns dock resonemang som hade varit trevligt att få ta del av i mer detalj. Tre observationer kan dock summeras i följande:

”En del har passat på att köpa bostäder, främst små lägenheter, med tillträde före den 1 oktober, vilket lett till ökad efterfrågan. Fast det kan ju också beror på att skolorna börjar”, säger Lars-Erik Nykvist, vd för Fastighetsbyrån.”

Ursäkta Lars-Erik, men vilka skolor är det som börjar i oktober? Här ser man alltså en ökad efterfrågeeffekt, vilket är att vänta eftersom folk vill slippa drabbas av taket. Nu är det emellertid så att de flesta banker redan infört taket eller ”prisat in det” på förhand, vilket torde dämpa effekten.

”Enligt vissa mäklare har spekulanterna blivit färre, därför att vissa inte tror sig har råd att köpa bostad med de nya reglerna. …. Men de flesta tror att reaktionen blir kortvarig och att marknaden sedan stabiliseras.”

Detta är precis de murar som byggs med de nya reglerna. Jag argumenterar inte för att man ska kunna låna till över 100 procent av fastighetsvärdet (förenklat sub-prime) men det är klart att straffbelägga en hel generation och/eller ej ägande med 15 procents högre kontantinsats/högre räntekostnader helt enkelt får effekter. Först får vi ett ökat utbud och en något högre efterfrågan inför regelförändringen, vilket bibehåller priserna på småbostäder. Därefter kommer utbudet att vara oförändrat men efterfrågan mindre, då färre kommer att ha möjlighet att finansiera sitt boende. Det är hela meningen med införandet av taket och det leder till sjunkande priser, vilket paradoxalt nog gör att ägarna av småbostäder också kommer att drabbas, eftersom deras värde sjunker och säkerheten därmed kanske inte räcker till och de tvingas sälja. Det medför ett ännu högre utbud och ytterligare press på priserna. Nu tror jag visserligen inte att vi kommer att få se någon dramatisk bubbla spricka men det kommer att vara kännbart för de som berörs och frågan är om det är värt det när den svenska bolånemarknaden ändå bedömdes vara stabil. Vi motar inte Olle i grind. I sann SD-anda kastar vi honom över ån istället och bränner bron.

Det kanske mest skrämmande är dock detta: ”Mäklarna konstaterar också att många lägenhets- och husspekulanter inte har förstått att det kommer att finnas möjlighet att komplettera lånen på 85 procent med de dyrare blancolån.”

Här försöker man alltså säga att eftersom spekulanter forfarande kan låna pengar så kan man fortsättningsvis också finansiera sitt boende och därmed hålla uppe priserna. Det faktum att boendekostnaden (den sammanlagda räntan plus avgift) blir dyrare är inget som bekymrar dem.

Det finns tre vinnare och en förlorare här.

1. Bankerna – lånar ut till samma sak utan att risken förändras men gör det via höjda räntor, vilket ger dem klart större vinstmarginaler. Detta trots att svenska banker redan har bland de tre högsta bolånemarginalerna i Europa.
2. Mäklarna – genom att ständigt försöka hålla uppe priserna och därmed sina egna provisioner och inkomster kommer man fortsatt att hävda att detta inte har någon som helst priseffekt eller endast en marginell sådan.
3. Finansinspektionen – som genom att gå Borgs finansregleringsärenden hamnar i en bättre dager och en stabilare finansmarknad. Men på bekostnad av vem?

Jo, av de som inte redan äger en lägenhet eller ett hus. Unga, folk med betalningsanmärkningar eller helt enkelt såna som valt att inte skuldsätta sig hittills. Ingen av dem har särskilt mycket till val kvar längre heller eftersom byggandet av hyresrätter i princip upphört samtidigt som ombildandet accelererat lavinartat. Det är dessutom detta som möjliggör fenomenet som Metro nyheter skriver om i sin pappersversion idag; budgivning på andrahandskontrakt. Blocket är fullt av annonserna och ockret frodas. Lyckad finansreglering i sitt absoluta esse.

Jag är inte fastighetsekonom men jag är inte helt dum i huvudet heller. Fråga inte mäklarna om fastighetspriser. Enligt dem finns ingen himmel som hindrar dem från att stiga.

Zzzzzsssshhhhh, till de som ogillar Zlatan!!

Zlatan Ibrahimovic – gåtan, legenden, artisten, trollkarlen, komikern och fotbollsspelaren – går från oklarhet till klarhet. Vilken kille. Inte ens när han gör dumma eller konstiga saker kan jag låta bli att tycka om honom. Varför? För att han verkar vara sig själv i de allra flesta situationer, på gott och ont. Titta bara på Z:s märkliga skämtspark på lagkamraten Strasser på träningen den 15 september. Känns mest som ett misslyckat skämt men givetvis skapar de rubriker.

Zlatan delar ofta folk. Han är antingen hatad eller älskad. I hans debutmatch i Milan mot det mindre bra laget Cesena hade folk förväntat sig att han skulle sätta igång och ösa in mål från början. Det gjorde varken han eller resten av Milan men det var mest han som kritiserades efter matchen. Milan ska vinna en sån match och visst ska han ha sig en släng av sleven men jag blir provocerad i när folk gottar sig i när han kanske inte når upp till sin fulla potential. (Därför blir jag extra glad när han levererar). Han har dock en förmåga att bli taggad av kritik och vända energin till något positivt, vilket han visade igår i Champions League- (som han ännu aldrig vunnit) matchen mot Auxerre. Han kommenterar just kritiken i följande intervju:

Auxerre var för övrigt överaskande bra de första 3 fjärdedelarna av matchen. Ronaldinho hade lekstuga och låg bakom båda målen med fullständigt briljanta passar. Det verkar som om han och Z kommer att fungera bra ihop. Det visar två av dessa klipp. Snygga mål från Z och jag hoppas på flera. Då kan det här bli ett riktigt kul fotbollsår, i synnerhet om han fortsätter att leverera i landslaget också.

Politiskt utbränd

Meningslöst inlägg kanske men trots att jag brukar vara politiskt intresserad och på bettet så måste jag erkänna att jag nu, när valrörelsen är som hetast faktiskt tappat intresset.

Vid närmare eftertanke tror jag att det beror på de nya allianserna. Det känns nästan som vi hade samma system som i Storbritannien eller USA. Allianserna är så måna om att ställa upp en enad front att alla nyanser försvinner. Det betyder inte längre något att vara folkpartist eller sosse. Inte minst för att de båda blockens politik faktiskt inte skiljer sig nämnvärt åt.

Detta är, som jag ser det, resultatet av att borgarna lyckades alliera sig inför valet 2006. De andra hade därmed inget val trots att sossarna alltid hårdnackat motsatt sig en gemensam regeringsplattform tidigare.

Det är visserligen bra med en stark regering i majoritet men om det sker på bekostnad av ideologiska skillnader. Ja då kan man undra vad vi ska med olika partier till. Jag är mycket luttrad till den här utvecklingen. Numera är alla kompromisser över blockgränserna tabu och det tror jag inte är av godo. Den pragmatism som i synnerhet borgarna vill göra gällande ger jag inte mycket för.

Jag ser mindre politik och mer maktgirighet med vilka retoriska (mer eller mindre dumma) medel som helst och det gör mig… Ja det gör mig less och utbränd.

Rör på dig, unge!

Här är ett utbildningspolitiskt förslag som jag gått och ruvat på i mer än 15 år. Det skulle förvåna mig mycket om ingen tänkt och kläckt det här tidigare.

Imorse lyssnade jag på Kropp & själ på P1. Det var tisdagens program med rubriken ”Skolgympa till vilken nytta?”. Det finns flera anledningar till varför detta engagerar mig. Dels tyckte jag mest att det här med skolgymnastik mest var ångestladdat när jag var ung, dels gjorde jag på gymnasiet det som jag kommer att föreslå nedan, dels har den svenska skolan verkat kluven till skolidrott som skolämne.

Det finns inga andra ämnen på schemat som är så prestationsinriktade. Inte för att prestationer inte mäts i andra ämnen men för att din prestations syns vare sig du vill eller inte. Skriftliga provresultat kan man välja att göra offentliga efter eget behag som skolbarn. Det blir också väldigt tydligt vem som tillhör ”eliten” och inte. Inte sällan var det på idrotten som mobbingen gjorde sig som mest framträdande. Vem kommer exempelvis inte ihåg det här med att välja lag? Inkludering och exkludering i sin tydligaste form. (Tror dock att det fungerade omvänt på lärarrummet). Som tur är drabbades jag inte av några obehagligheter i samband med ämnet trots att jag var usel på bollsport och medioker i övrigt. Samtidigt ska man säga att det finns få ämnen eller saker i skolan eller verkligheten som förenar och lär ut praktisk etik som just idrottsämnet.

Frågan är om ämnet har i skolan att göra. När jag gick i gymnasiet fick man räkna bort betyget i idrott om det sänkte ens genomsnittliga betyg såvida man inte hade streck. Hade du streck så fick du inget godkänt betyg. Detta vittnar om en ambivalens i förhållande till ämnets utbildningsnytta. De senaste åren har rapporterna dock stått som spön i backen om hur fetman och passiviteten sprider sig i vårt land. Det har gjort att idrott setts som alltmer nödvändigt att inkludera i läroplanen.

Men vad är skolans uppgift? Är det att förbereda för det vuxna professionella livet eller är det snarare att uppfostra? Ja, det är nog delvis både och men jag lutar mest åt det förra. Det var också den signalen man sände genom betygsättningen i gymnasiet ovan. Vilken arbetsgivare har nytta av att du är duktig i idrott?

När jag var tolv började jag i LUGI judoklubb. Dessförinnan hade jag inte utövat någon idrott i organiserad form. Jag blev biten. Jag fick en tillhörighet, lära känna min kropp och oändligt mycket vägledning, coachning och stöd. Jag lärde mig vara en ledare och ta ansvar för att sätta mål och uppnå dem och blev som de flesta som var kvar, tränare vid sidan av min elitsatsning. I hårda formtoppningsperioder kunde jag träna 3 ggr om dagen utanför skolan. Det var jobbigt men det var också en ynnest.

Varför ska man tvingas till allmänidrott när man på fritiden utövar mångdubbelt så mycket och dessutom får ut något av det? Dessutom hade jag betygsmässigt endast marginell nytta av det. Detta frågade jag mig när jag började gymnasiet. Jag kom aldrig till skott med att söka hemortsalternativ (som det hette då), vilket skulle gett mig möjligheten att kapa några timmar skoltid för att utöva min idrott. Jag lyckades slippa gymnastiken ändå. Ett oskrivet och outtalat kontrakt med min lärare uppfattade jag det som. Jag fick kryss i idrott men tävlade samtidigt nationellt och internationellt.

Förslaget: Låt högstadie- och gymnasieelever göra vad de vill på idrotts- och/eller kulturområdet (bild & musik)! Ta bort betygen i dessa ämnen! Kravet är bara att ledarna i respektive område tar närvaro och lämnar till skolan. ”Lärarna” får motsvarande kommunbidrag som i vanlig föreningsverksamhet. Låt undervisningstimmarna vara kvar för de som inte vill välja ngt annat men förlägg dem i början eller slutet av skoldagen.

Kvar blir de som faktiskt är omotiverade och passiva. Det blir en mer homogen grupp som man kan anpassa undervisningen till. Prestationskravet ”försvinner” och man koncentrerar sig på områdets riktiga utövningsvärde. För idrottens område innebär det att man får folk att röra på sig utan lika mycket ångest förknippat med det. Kanske hittar de så småningom sitt eget område. Det finns även många andra fördelar.

Detta förslag stärks dessutom av det faktum att forskningen visat att skolidrotten faktiskt kan hämma volymen av annan motion genom att man helt enkelt tycker man gjort sitt när man varit med på gympan.

Så. Varsågod kära politiker. Implementera! Den som tar förslaget kanske får min röst.

Bolånetak Borgar för högre murar

…och Finansinspektionen då. Ja, ni är inte på den fina listan men ni ligger rätt nära toppen på en lista. Jag är tveksam till och inte minst misstänksam mot ert beskydd.

Inlägget handlar om motivet till Finansinspektionens åtgärd att omöjliggöra det att belåna bostaden till mer än 85 procent av inköpsvärdet. Det ska alltså inte längre finnas möjlighet till att ta det som kallats för topplån. Resterande 15 procent får alltså finansieras av köparen på annat sätt. Helst via kontantinsats men för den som inte är tillräckligt likvid via dyra så kallade blancolån. Tidigare fanns ingen sådan reglering. Företagen själva tillät belåning till upp till 95 procent av inköpsvärdet. På presskonferensbilderna (jag var inte bjuden) framhävs två motiv för att sänka bolånetaket.

1. Det är INTE för att skydda den finansiella stabiliteten. (Läs främst: banker).
2. ”FI vill öka konsumentskyddet och undvika att fler hushåll hamnar i riskzonen.”

Detta trots att FI tidigare i år analyserade bolånemarknaden såhär: ”Enligt undersökningen är låntagarnas betalningsförmåga generellt mycket god, även vid ett betydligt högre ränteläge.” Man reagerar dock på att belåningsgraden i genomsnitt har ökat de senate åren och det är detta man vill komma åt med åtgärden. Under samma period i Stockholm har det rått ständig brist på bostäder. Priserna har hållits någorlunda i schack p.g.a. att antalet bostadsrätter ökat dramatiskt i synnerhet på bekostnad av hyresrätter. Det har varit ett politiskt uttalat mål att fler ska kunna få äga sina bostäder utifrån någon typ av rättviseperspektiv. Fr.o.m den 1 oktober får man dock på egen hand hosta upp 300 Tkr för en mindre lägenhet på 2 Mkr. För mig är det svårt att få denna ekvation att gå ihop, inte för de som redan äger en bostadsrätt utan för de som av olika anledningar står utanför.

Men införandet är problematiskt ur en mängd perspektiv:

• Orättvisa: Den här åtgärden kommer över en natt att skapa två olika ”klasser” med helt olika förutsättningar för exempelvis trygghet och att bygga förmögenhet. Det gäller inte som DN, Dagens PS och DI säger (se nedan) bara unga utan alla förstagångsköpare, även om unga utgör en stor andel. Det är per definition förmynderi när en myndighet och intervenerar på en fri marknad och inte litar på att aktörerna kan tänka själva. FI uttrycker det såhär: ”Kvar-att-leva-på-kalkyler kan inte täcka in alla risker.” Det påminner om Bush-doktrinens preemptive strike. Man agerar på en potentiell risk i förtid. Det påminner också om CSN:s införande av nya återbetalningsregler kring milenniumskiftet.
• Utformningen: Jag anser att själva utformningen av åtgärden är onödigt klumpig och att det vittnar om att det faktiskt inte alls först och främst direkt är konsumenternas bästa som man värnar, utan snarare det finansiella systemets. Det som FI oroar sig för, den höga belåningsgraden, kommer ju att bestå eftersom blancolånemöjligheten kvarstår. För bankerna innebär det heller ingen skillnad mer än att de kommer att kunna låna ut samma pengar till en högre ränta för att kompensera för att det inte finns någon säkerhet. Om konkurrensen är tillräckligt hög pressas dock priserna till jämviktspriset där de var tidigare eftersom hushållets betalningsförmåga de facto inte förändrats. Det faktum att man tvingas amortera är inget som behöver vara unikt för just blancolån. Därför instämmer jag i följande. Ekonomistas Jonas Vlachos säger såhär:

Slutsatsen är att FIs förslag med största sannolikhet kommer att leda till lägre belåning, snabbare amorteringstakt och att vissa stängs ute från bostadsmarknaden. Ett alternativ hade kunnat vara att helt enkelt tvinga fram en snabbare amortering av bolånen.

• Priseffekter: Det som FI försöker motverka, högre risker till följd av ökade kostnader eller fallande bostadspriser, kan man faktiskt själva bidra till. Varför? Eftersom man med åtgärden stänger ute en stor del av förstagångsköparna. Allt annat lika bidrar detta efterfrågebortfall till lägre bostadspriser, vilket gör att såna som idag är högt belånade riskerar att bli av med sin bostad som sjunker i värde. Hur stor denna effekt är låter jag vara osagt men det avgörs av hur stor andel av marknaden som utgörs av de som stängs ute. Man drar alltså åt hushållens svångrem i ett läge då det fortfarande finns stora osäkerheter i ekonomin och dess återhämtning. Inte minst timingen är uppseendeväckande.
• Alternativ: FI pratar om en eventuell försäkringslösning mot prisförändringar. Problemet att det inte verkar finnas någon sån och att den i så fall ska vara godkänd av FI för att få gå över taket på 85 procent. Om man menar allvar med en sån lösning så borde man sett till att den också fanns vid införandet. Hur som helst lär en sån försäkring knappast vara gratis.

Allt detta gör mig misstänksam. Jag tror inte på att FI faktiskt är ute efter att skydda hushållen mot sitt eget självskadebeteende. Jag anar att det finns andra bevekelsegrunder och syften. Kalla mig konspiratorisk men det skulle inte förvåna mig om det sänts ut signaler ifrån Anders Borg (Finansdepartementet) att något måste göras för att visa handlingskraft i skuggan av finanskrisen, som ju hade sitt ursprung i överdimensionerade bostadslån i USA. Resultatet blev att man byggde in marginaliserande orättvisa.

De senaste båda inläggen har framför allt en sak gemensamt. De lyfter fram aktörer som inte verkar säga hela sanningen men som vi alla är tvungna att lita på. Tror ni att Mäklarsamfundet var en av remissinstanserna?

Läs mer här:

• DN: Bolånetak kan tvinga 400.000 hushåll att flytta
• Sydsvenskan: Bolånetak på 85 procent i höst
• Dagens PS: FI inför bolånetaket: ”Unga är förlorarna”
• Di.se: Finansinspektionen inför bolånetak, Professorer till attack mot bolånetak
• Affärsvärlden: FI: Lånehotet är inte finansiellt
• E24: Bolånetak missgynnar unga
• Ekonomistas (blogg): Hur tänker Finansinspektionen?, Så tänker nog Finansinspektionen

Stockholmsmäklare – idioter eller lögnare?

Det har redan skrivits spaltkilometer om Finansinspektionens sänkning av bolånetaket till 85 procent som införs fr.o.m. den första oktober. Egentligen kanske det inte finns så mycket mer att säga, varför mitt tidigare inlägg räcker ganska bra. Men igår så rapporterades det om fortsatt sjunkande bostadspriser i Stockholm i SVT och/eller ABC. I ett annat inslag (som jag inte hittar) uttalade sig en mäklare om vad hon trodde om marknadsutvecklingen i höst i Stockholm. Hon svarade såhär: – ”Det är omöjligt att säga. Vi tror kanske inte att priserna kommer att öka men vi tror heller absolut inte att de kommer att minska.” Man pratade också i inslaget om ett ökat utbud och tog det som intäkt för att marknaden fungerade bra. Blodet började åter koka och TV:n fick sig en ordentlig avhyvling. Förlåt TV!

Det här blir snarare en spaning än en nationalekonomisk analys.

Börjar med inslaget: Vill inte dra alla över en kam men tycker ofta att mäklares och andra provisions- och bonusbaserade professioners seriositet kan ifrågasättas, vilket illustreras av inslaget. I det här fallet har vi personer som ska vara utbildade att ansvara för det som för de flesta är deras livs största ekonomiska affär, för såväl köpare som säljare. Vad motiveras de av? Finns det inte en uppenbar risk för Moral hazard här? Givetvis tjänar en mäklare på att sälja till ett högt pris. Att stå i TV och säga att bostadspriserna är på väg att sjunka känns kanske för dem som att ge rånaren en klapp på axeln berömma dennes insats. Om beteendet verkligen är så genomtänkt, låter jag vara osagt. Att ett högt utbud per se skulle vara en indikation på en väl fungerande marknad är bara helt enkelt dumt. Att det dessutom inte skulle påverka priserna negativt är ännu dummare. Riksbanken har aviserat räntehöjningar, Finansinspektionen åtgärder för att dämpa efterfrågan (återkommer till detta), osäkra statsfinanser i andra länder ökar osäkerheten och sedan valutgången.

Allt detta påverkar efterfrågan genom osäkerheten på hur stor vår disponibla inkomst kommer att vara i framtiden. På en osäker marknad minskar efterfrågan. Ett ökat utbud och en lika stor eller minskad efterfrågan leder till minskade priser. För att sätta det förhållandet ur spel krävs minst sagt stora externa effekter och inga såna anges. Jag misstänker att man medvetet far med osanning för att gynna dunkla syften.

Ja, jag fortsätter att slå in öppna dörrar, men jag tror jag fortsätter i nästa inlägg…

Testar iBlogging

Jaha och så har jag då sålt min själ till Satan alternativt köpt en ny hos Steve Jobs – en iPhone 4. Det enda som kommer att vara dyrare är avlatsbrevet som jag kommer att tvingas köpa. Men det ska tydligen kosta att ligga på topp..

Jag ber om ursäkt för att ta er tid och läsansträngning i anspråk men jag var tvungen att testa mobilt bloggande via WordPress-applikationen på den nya luren. Dessutom måste jag lära mig hantera det virtuella nya tangentbordet.

Regnet öser ner och jag är starkt behov av en huvudvärkstablett.

Funderar på hur det fungerar med länkar, bilder etc via WP-verktyget i iPhonen. Om någon som läser vet något skulle jag uppskatta tips och trix både vad gäller iPhone och bloggande. Så mycket att lära sig, så lite tid.

Queer – Offentligt brev om offentligt brev till Birro till Trollhare

Det här är främst ett svar på Trollhares offentliga brev till Marcus Birro del II. Här en alldeles för lång och kanske tråkig kommentar men som jag ändå tror är relevant för Birros uttalanden på Twitter:

PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.

Innan vi börjar vill jag säga att jag inte till fullo instämmer med Birros åsikter så som de är framställda här. Exempelvis skulle jag inte vilja framhäva Hägglund som en hjälte. Inlägget handlar främst om hur man etiskt kan argumentera för det som Trollhare beskriver som Birros ”barnen-i-Afrika-argumentation”. Orkar du inte igenom inlägget så är du automatiskt emot HBT-frågor, bara så du vet.

Varför finns Pride? För att uppmärksamma en orättvisa, den att folk med ”avvikande” sexualitet diskrimineras i vårt samhälle. Är det synd om en person som är drabbad av en orättvisa? Generellt sett brukar man säga att det är ”synd om dem” och de som gör det kan då välja att agera för att eliminera orättvisan. I det här fallet har Pride varit en del i den samhällskampen. Fanns det ingen orättvisa eller empati så finns för de flesta som inte har egenvinning i det hela att så finns heller ingen anledning att agera.

Visst kan man använda tillgjord empati eller ”syndomtycke” som en härskarteknik för att passivisera folk. Man kan använda nästan vilken känsla som helst för att manipulera sin omgivning. Det som dock utmärker härskartekniker är att man försöker uppnå ett mål med dem. Genuint medkännande eller ”syndomtycke” är knappast en härskarteknik i sig själv. Vore det inte en rätt jävla hemsk värld om empati vore en negativ egenskap???

Att tycka synd om någon innebär inte per definition att man försöker att få den att känna sig sämre. Det kan faktiskt innebära att personen i fråga faktiskt själv känner att den har det sämre och att den vill ta sig därifrån. Om någon känner med den här människan är man kanske villig att hjälpa till och personen i fråga kanske till och med är beredd att acceptera hjälp (du skriver själv om detta; stolthet kontra hjälp på dina egna villkor). För att man över huvud taget ska kunna få hjälp av ngn annan eller samhället krävs UPPMÄRKSAMHET. Därför har man väldigt lyckosamt skapat Pride. Det är egentligen senare hjälpen som kan användas som en härskarteknik: Man kan till exempel göra folk skuldberoende under FÖRESPEGLINGEN att man hjälper. Man kan ge folk ersättningsdroger som till en början kanske hjälper men senare visar sig förvärra situationen. Etc etc. Men man kan också ge folk verktyg att själva lösa sina verkliga problem i ett längre perspektiv.

Nu till det tråkiga. Jag tror inte riktigt att Dalai Lama håller med mig om följande men han är å andra sidan en väldigt speciell person, kanske den som bäst praktiserar medkännande och compassion. Precis som kapital tror jag att de flesta känner att de har en begränsad mängd med empatisk handlingskraft. Man skulle helt enkelt vara ett samvetsvrak om man gick och kände med ALLA människor som inte känner att de mår bra, att de har en ogynnsam situation etc etc och sedan inte gjorde något åt det. Man skulle inte räcka till. Därför väljer man, mer eller mindre medvetet, sina kamper (både personliga och politiska).

Man koncentrerar sina resurser dit man tror de gör mest nytta, dvs i den kamp som engagerar en mest. Det är en vanlig och enligt mig en ganska naturlig föreställning att man gör mest nytta då man hjälper de som har det sämst ställt men man är givetvis fri att göra sina egna val. Vissa lägger stora både känslomässiga och finansiella resurser på att rädda torsken i Östersjön. Andra vill hjälpa hemlösa i soppkök och ytterligare andra engagerar sig i homo- och transsexuella personers rättigheter. Alla har sin bevekelsegrund.

Oavsett vilken kamp det handlar om så behövs uppmärksamhet för att skapa engagemang i en fråga. (Det finns en mängd organisationer vars kärnuppgift snarare är att skapa uppmärksamhet kring ett ”problem” (subjektivt) än att råda bot på det). Uppmärksamhet är även det en begränsad resurs. Fråga någon med ADHD! För att nå så stort genomslag som möjligt använder man sig oftast av någon typ av medium. (TV, tidningar, bloggar etc etc). Mediautrymme brukar ses som en indikator på uppmärksamhet. Mediautrymmet är således begränsat.

Så för att knyta ihop den här säcken så tror jag att det Birro försöker ge uttryck för handlar om orättvisan i fördelningen av mediautrymme -> uppmärksamhet -> empati -> engagemang -> samhällsomvälvande värderingsförändring. En av de viktigaste poängerna är just att många individer och/eller grupper saknar eller har svag representanter som talar för deras sak och därmed inte får någon medial plats och därmed minskad möjlighet till positiv förändring. (Svårt att säga till en hemlös: – Men fan ta ansvar och börja blogga själv från din parkbänk!). Så fort en persons värderingsgrund eller prioriteringsordning vad gäller hur problematisk vissa grupper situation är inte stämmer överens med den av media satta agendan så är det lätt att se det som en orättvisa. Birro säger inte att han är emot HBT-personers rättigheter men antyder att han inte prioriterar dem lika högt som andra marginaliserade gruppers. HBT-personer har åtminstone representanter och mediautrymme. I detta håller jag med honom till fullo. Jag vill dock absolut inte ta ifrån HBT-personerna att de skapat sitt eget utrymme och sin egen förändring. Det är bara att gratulera. Jag hyllar det men ju bättre man får det, ju mer diskrimineringen minskar desto större blir anledningen att uppmärksamma grupper som har det relativt sett värre. Det påminner om det som jag i vissa tappningar kallar lyxfeminism. Jag är för jämlikhet men jag engagerar mig hellre för någon grupp som faktiskt har det betydligt värre än kvinnor i världens jämlikaste land (ja, därom tviste.., bara ett exempel).

Någon på Facebook sa häromdagen att det var upprörande (min tolkning) att fler var ute på gatorna i Stockholm under det kungliga bröllopet än under Pride-festivalen som firade HBT-personers lika rättigheter. Jag svarade att: dels sker Pride faktiskt en gång om året till skillnad från kungliga bröllop, dels är det en himla massa viktiga rättigheter som vi inte firar utan tar för givna. Exempelvis fria val, demokrati, kvinnlig rösträtt, slaveriets avskaffande, yttrandefrihet etc etc. Är inte DET konstigt i så fall? Att HBT-personer inte ska behandlas sämre än andra torde väl vara lika självklart och därmed förtjäna lika stor uppmärksamhet i så fall.

Och bara för att jag nu säger att det finns andra grupper som ur ett rättviseperspektiv borde uppmärksammas, snälla, snälla, snälla, sätt inte mig homofob- respektive chauvinistfacket! Jag är glad för er skull. Låt oss nu gemensamt gå vidare och rätta till andra orättvisor.