Detta är egentligen en kommentar som jag lämnade till Per Gahrton på hans artikel “Papandreou bör hyllas för beslutet att hålla folkomröstning” 2011.11.01 på Newsmill. Den blev så långa att den kanske inte kan betraktas som en kommentar utan snarare lämpar sig som en bloggpost.
“Men i själva verket är det just där skon klämmer. Det skrivs mycket om att det är EMU – den ekonomisk-monetära unionen – med sin euro, som är felkonstruerad. Euron hänger i luften eftersom det inte finns en gemensam ekonomisk politik bakom, hävdas det. Det behövs en “ekonomisk regering” i EU, kräver Frankrike. Det behövs EU-förmynderi över euroländernas statsbudgetar, kräver Tyskland.”
Håller visserligen med om en del saker som Gahrton skriver. Jag tycker dock att det är direkt felaktigt att säga att det är euron – EMU – är som orsakat Greklands kris. Visst blir den väsentligt svagare av att euroländerna inte koordinerat sin ekonomiska politik men faktum är att det redan från införandet varit klart och tydligt överenskommet att medlemmarnas statsbudgetar inte tillät liknande excesser som Grekland (och tidigare en mängd andra stater).
“Stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att garantera budgetdisciplin i medlemsstaterna och på så sätt undvika att för stora underskott uppstår. Därigenom bidrar pakten till valutastabiliteten. Medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik på EU-nivå.”
http://europa.eu/legislation_summaries/economic_and_monetary_affairs/sta…
Det var således knappast så att euron i sig själv frammanade budgetunderskott hos sina medlemmar. Dessutom började ju Grekland med att fuska sig in i EMU över huvud taget genom manipulerad ekonomisk statistik.
Folkomröstningar kan, om man bortser ifrån kontexten, vara en lockande möjlighet för en politiker som inte vill ta ansvar för sitt beslut. Det är direkt demokrati och folket får ta konsekvenserna av sina röster.
Jag anser att frågans allvar gör att det är bra om eventuella beslut (att ta emot pengarna och godta sparkraven eller gå i konkurs, gå ur euron och börja om) är så förankrade som möjligt. Island gjorde väl, om jag inte missminner mig, något liknande under finanskrisen. Om man emellertid sätter det hela i sin kontext så blir utspelet nästintill absurt.
- Grekland fuskade sig in i EMU.
- Grekland levde över sina tillgångar och skapade sin egen skuldkris.
- Grekland har haft ett demokratiskt underskott och ett överskott på korruption.
- Likt föräldrar till en missbrukare enades EU/EMU efter mycken vånda och politisk kraftsamling om att de fick låna pengar för att betala sina skulder i utbyte mot att de blev rena.
- Man lyckades till och med komma överens med lånehajarna om att efterskänka halva skulden samt till enorma summor garantera att rehabiliteringen skulle gå bra. Detta (cyniskt) framför allt för att kostnaderna av fortsatt missbruk skulle bli högre för omgivningen ju längre tiden gick.
Nu när man vet att räddningen är inom räckhåll framstår det som om missbrukaren, trots risk för återfall och trots att ha orsakat den största kraftsamlingen i EU:s moderna historia, vill ha en sil till och fundera lite på om de ska sluta. Det får man faktiskt säga är väl magstarkt.
Ett nej till åtagandena skulle få enorma konsekvenser länge och långt utanför landets gränser. Grekland och dess invånare skulle bli hatade för detta. I motsats till de flesta andra tror jag därför inte att grekerna kommer att säga nej när de plötsligt saknar politisk buffert att skylla på och demonstrera emot. Jag tror att det är det Papandreou räknar med. Men det är ett vågspel och han spelar med många människors välfärd. Han sätter in euron i potten och hoppas att inte bli synad.
Detta är inte främst EMU:s fel. Däremot gör euron att fler varit villiga att hjälpa mer än de varit om det inte redan funnits ett monetärt samarbete. Kanske är ekonomisk integration en del av lösningen snarare än själva problemet. För fortsatt integration krävs dock politisk kraft och den politiska kraften måste förr eller senare hämtas hos folket.
Jag tycker därför att Per Gahrtons tilltag att ta hem EU-kritiska politiska poäng på den grekiska skandalen är billigt.
Sedan jag skrev detta har det varit oändliga turer och frågan om folkomröstning verkar inte längre vara aktuell. Det bör dock noteras att hotet om det gjorde att oppositionen (läs:Ny Demokrati) plötsligt visade sig mer förhandlingsvilliga, varvid en folkomröstning inte skulle behövas för att komma till ett beslut med bred förankring. Det absurda i situationen kvarstår. Finns det de facto ett val att göra med tanke på alternativen?
(Obs! Jag anser inte att greker = missbrukare och vill inte förorätta någon med metaforen. Den ska illustrera situationen och är inte ett angrepp på någon nationalitet).
