Låt mig inleda med att säga att detta inlägg endast illustrerar mina personliga åsikter. Jag skriver främst ner dem här för att få ordning på tankarna.
Just nu är det avtalsrörelse i Sverige. I korthet betyder det att man avtalar om löneökningar och allmänna villkor mellan arbetsgivare och 2,8 miljoner arbetstagare representerade av facken.
För ett par dagar sedan hade jag ett meningsutbyte på twitter med @klasskamp och @pimvandorpel som till vardags representerar den fackliga sidan i avtalsrörelsen (dock ej på twitter). Jag blev frustrerad över att inte göra mig bättre förstådd gentemot den fackliga populärretoriken då man försökte frånsäga sig ansvaret för att förhandlingarna brutit samman nästan innan de hade startat. (En variant av the blame game följde på sammanbrottet). Jag försökte förklara att fackets yrkanden saknade verklighetsförankring och knappast utgjorde någon grund till fruktsamma förhandlingar när man stod fast vid dem.
Varför tycker jag att kraven var orealistiska? Ja, förutom krav på stora förändringar i avtalsvillkoren kräver man en dubbelt så hög ökningstakt av medellönen (viktad med sysselsättningsgrad) som övriga branscher i svensk ekonomi. Tidigare har nämligen det så kallade ”märket” satts på 2,6 procent. HRF kräver således ca: 5,2 procent (årstakt) och detta när den svenska ekonomin knappt beräknas växa över huvud taget. Varför man ska hålla sig till märket? Jag skulle inte förklara det bättre än det här klippet själv.
Det här borde höra till allmänbildningen men jag inser att alla kanske inte är helt införstådda med hur den svenska modellen fungerar. Det är mest ett begrepp man har hört som man vet att man ska vara lite stolt över.
En annan sak som jag tycker kan vara mycket förvirrande är rollen som kronor och procent spelar i avtalsrörelsen. Som synes sätts ”märket” i procent av en medellön (viktad med sysselsättningsgrad). Anledningen till detta är att man vill bevara relationen mellan branscherna (se videon), då medellönenivåerna ju varierar. Facken anger dock för tydlighetens skull sina krav i kronor, vilket sedan behöver räknas om för att se om det är kompatibelt med ”märket”. I det här fallet motsvaras alltså fackets krav på 960 kr av 5,2 procent av en medellön. I en annan bransch skulle de 960 kronorna kanske motsvaras av 2,6 procent beroende på hur hög medellönen är och därmed hamna innanför märket. Detta leder ofta tanken fel. Det kan leda till liknande argument:
”Stiger inte priser lika mycket för oss som för en industriarbetare?”
”Löneökningarna känns absolut absoluta för oss som får dem, det kan jag lova. Vi vill ha kronor”.
Den här typen av argumentation leder i förlängningen till att man skulle vilja jämna ut löneskillnaderna mellan olika sektorer men VAD är det som säger att löneläget ska vara samma överallt? Löneläget bestäms av en rad olika faktorer. Men i slutändan är näringslivets arbetsmarknad alltid beroende av en i övrigt fungerande marknadsekonomi som präglas av utbud och efterfrågan. Avsteg ifrån detta leder till försämrad dynamik, konkurrenskraft och/eller ekonomisk ineffektivitet.
Ovanstående citat och artikel är klassisk fackretorik. Den första tanke som slår mig med den här typen av argumentation är, vad är det som gör att arbetsgivarna utmålas som girigbukar och skurkar när de gör vinster medan arbetstagarnas anspråk på vinsten inte har ett dugg med girighet att göra. Är det inte samma pengar man vill åt?
”SHR har bytt namn, men de är fortfarande samma snikna arbetsgivarorganisation.”
Man kan orda mycket om det här. Jag är inte på något sätt emot att att framgångsrika företag som går med vinst belönar sina anställda. Snarare tvärtom. Att företag går med vinst kan dock inte per automatik medföra att den ska delas ut till medarbetarna. Vinsten tillfaller ägarna som driver företaget och tar riskerna genom att bland annat ställa sitt egna kapital till förfogande. Därefter bestämmer ägarna hur vinsten ska disponeras. Vinsten är inte, som man kan få intrycket av, något ont. På en lättillgänglig marknad utgör vinst ett viktigt incitament för att starta nya företag och/eller verksamhet som leder till fler arbetstillfällen.
OM man accepterade att vinsten skulle delas ut till de anställda förmodar jag att de anställda även skulle justera ned sin lön i motsvarande mån när företaget går med förlust. Annars förstår jag inte logiken. Det vore en intressant övning.
Till saken hör att dels branschen karaktäriseras av småföretag, dels att vinstmarginalen för medianföretaget är skrattretande mellan 0-1 procent, vilket är väsentligt lägre än i andra branscher. Det är dock ofta korrekt att ju större företaget är desto större vinstmarginal har man. Det beror bland annat på stordriftsfördelar när det gäller marknadsföring, inköpssamordning och stora volymavtal etc. Att helt anpassa sina lönekrav efter dessa jättar, som jag uppfattar att HRF argumenterar för här, skulle gynna de stora och slå ut de mindre aktörerna. Eftersom stora företag nästan alltid börjar som små är frågan vilken typ av struktur man tänkt sig att framtidens besöksnäring ska se ut. Bara stora multinationella kedjor i storstäder?
I samma rapport som jag hänvisade till ovan (här) intar facket en milt sagt skeptisk hållning till de politiska initiativ som tagits de senaste åren som påverkat branschen positivt. Hur exempelvis de många ungdomarna i näringen ska gynnas av att det blir dubbelt så dyrt att anställa dem om arbetsgivaravgifterna fördubblas är ett stort mysterium. Man kanske inte värnar om sitt medlemsantal? Detta får jag dock utveckla en annan gång.
Jag tycker man bör kunna höja debattnivån från de ständiga anklagelserna om girighet och känslovädjande argument.
(En sista parentes om att man ska ha råd att betala för prishöjningar också. Prisökningstakten beräknas bli kring 1 procent det närmaste året. Det gör att ”märket” med största sannolikhet kommer att ge en reallöneökning trots att tillväxten i landet förutspås bli +/-0).
Hur svårt kan det vara? 